Vilka reningskrav kan man ställa på dagvatten?

Vilka reningskrav kan man ställa på dagvatten (utifrån lagstiftningen)?

SVAR

Det enkla svaret är att dagvatten ska renas om det behövs, med hänsyn till miljö och hälsa. De krav som ställs får inte vara orimliga i det enskilda fallet. Detta innebär att det alltid måste göras en bedömning i det enskilda fallet, precis som för vilken annan störning som helst som lyder under miljöbalken. Vissa dagvattenutsläpp kan säkert jämställas med starkt förorenat industriavloppsvatten, medan andra nästan kan ha dricksvattenkvalitet. Närmare än så kan man nog inte komma om man talar i generella ordalag.

Ett lite mer utvecklande svar, även om det inte besvarar frågan i det enskilda fallet, kan vara följande:
Frågan om vilka reningskrav som ställs på dagvatten regleras genom miljöbalkens regelsystem. En formellt viktig skiljelinje går här mellan avloppsdagvatten respektive annat dagvatten. Oavsett om det är avloppsdagvatten eller annat dagvatten så är 1:1 miljöbalken (målsättning) 2 kap. (allmänna hänsynsregler) samt 5 kap. (miljökvalitetsnormer) tillämpliga. Skillnaden är att en anläggning för avloppsdagvatten är anmälningspliktig, men inte en anläggning för ”annat dagvatten”.

Så snart MB (förkortning för miljöbalken, red. anmärkning) är tillämplig, är också dess 2 kap. tillämpligt. Detta gäller bestämmelsen om den omvända bevisbördan samt kravet på att alla ska ha kunskap om den verksamhet eller åtgärd som bedrivs. Det är alltså verksamhetsutövaren som ska visa att miljöbalken följs, och som ska ha kunskap om det man gör och vilka riskerna är med verksamheten.

I 2:3 MB finns den grundläggande bestämmelsen om vilka försiktighetsmått och begränsningar som ska vidtas. Exempel på försiktighetsmått kan vara oljeavskiljare, sedimenteringsdammar, infiltrationer m.fl. tekniker. Genom kretslopps- och hushållningsregeln (2:5) kan krav ställas t.ex. på att vatten ska filtrera ner i marken för att förbättra grundvattenbildningen. Det är genom tillämpning av lokaliseringsbestämmelsen (2:6) som verksamhetsutövaren ska välja vilken plats som är lämplig för avledningen, eller för utsläpp till recipient. De krav som ställs får sedan inte vara orimliga i förhållande till den miljönytta som anläggningen beräknas ge (2:7).

I skälighetsregeln (2:7) finns även kopplingen till miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer (MKN). Det är värt att notera att tillämpningen av MKN inte är begränsade till påverkan på vattenförekomsterna från avloppsdagvatten, utan också gäller påverkan från annat dagvatten. När det gäller MKN för vatten finns de grundläggande reglerna i 5 kap. MB, där olika typer av MKN definieras. De MKN som följer av vattendirektivet anses vara sådana som nämns i 5:2, 4p MB, vilket tidigare tolkades att avvägningsregeln i 2:7, 1 st. MB skulle tillämpas när det är fråga om en vattenförekomsts ekologiska status. När det gäller vattnets kemiska status är det istället gränsvärdesnormer som gäller, och dessa anger förorenings- eller störningsnivåer som inte får över- eller underskridas utan någon sådan avvägning. Dessa värden har i princip en rättsligt bindande verkan i samband med beslut av domstol och myndighet. Efter den s.k. Bremendomen från EU-domstolen finns det dock inte sådan skillnad mellan dessa två sorters MKN, båda anses vara gränsvärdesnormer som inte får överskridas.

Speciella reningskrav för avloppsdagvatten
Utöver de grundläggande bestämmelserna i balkens 2 kap finns också specialbestämmelser i 9:9 MB samt 12 § FMH, som endast gäller för avlopps(dag)vatten. Regeln i 9:7 MB är skarpare än de som finns i 2:a kap., främst därför att avvägningsmomentet i 2:7 saknas; avloppsvatten ska avledas eller renas. Innebörden är dock inte att allt avloppsvatten ska renas lika mycket, utan utgångspunkten måste enligt min uppfattning vara hur förorenat vattnet är.

Vidare anges att lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar ska utföras. Jag anser att i detta uttryck ligger att det ska vara sådana avloppsanordningar som krävs för att rena eller endast bortskaffa det specifika avloppsvattnet. Är det ett helt rent dagvatten, kan det räcka med en anläggning som för bort (avleder) vattnet, om ens det behövs. Trots avsaknaden av ett tydligt avvägningsmoment i reglerna, måste det ända bedömas vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Detta synsätt förstärks genom den proportionalitetsprincip som finns i 26:9, 2 st. MB.

Formuleringen olägenheter för människors hälsa eller miljön, inkluderar allt det som omfattas av 1:1 MB, d.v.s. sanitära risker, miljörisker, påverkan på den biologiska mångfalden och resurshushållningsfrågor etc. Den strängaste materiella regeln om rening av avloppsvattenutsläpp finns i 12 § FMH. De viktiga rekvisiten i denna bestämmelse är vattenområde samt tätbebyggelse. Begreppet vattenområde omfattar vattenområden som någon gång under året naturligt sätts under vatten (11:4 MB). Ett dike som under vår och höst är vattenförande, eller en våtmark som översvämmas regelbundet innefattas av begreppet på samma sätt som en flod, en insjö eller havet. Utanför bestämmelsen ligger utsläpp till grundvatten eller infiltration direkt till mark.

Närmare än så kan man nog inte komma ett svar på frågan, så länge man inte diskuterar ett specifikt dagvatten med en känd förorening.

DELA